som en öppen bok
Dagens tanke fck jag när jag blädrade i min senaste vecko "skvaller" blaska; what's up with botox?!
Vad får männsikor att göra det?
Inte nog med att man seriöst kan sabba sina ansikts nerver genom att förlama dom med gift (farligt gift!).. att frivilligt stoppa tio nålar i ansiktet känns ganska stört och hjärndött.
Ska jag vara ärlig så är jag inte jätte hypad på hela skönhets operationer idéen, men visst. Vissa som blir skadade i en olycka.. eller om man mår psykiskt dåligt över sitt utseende; be my guest. Men jag är mycket för att man ska vara nöjd med den man är, försöka äta bra, motionera och göra allt för att man ska känna sig hälsosam -psykiskt och fysiskt-
men det som jag tror irriterar mig mest med botox, och gör att jag hatar det mest än allt annat i kategorin, är att man tar bort rynkor för att man ska se yngre ut -ålder är inte okej längre tydligen.
Jag kan säga att min mamma är 50+are, hon är väderbiten och rynkig.. (även om hon kanske inte erskänner det) och hon har aldrig vart vackrare!
Det är något med rynkor i ansiktet som tilltalar, skrattrynkorna är det mest charmiga... de är ju ett tecken på att man levt ett gott liv. Till lika så beskymmer rynkor, det är ju en del av dig.. en period man gått igenom. Varför deleata en del av sitt liv?
Ansiktet är nästan en berättande bok av ens liv.. vem fan skulle med gift ta bort en del av sitt liv pga avundsjuka av 25 åringar? man ska omfamna det liv man haft och har, skita i vad andra tycker, leva sitt liv för sig själv.
